Jag vet inte om jag är besviken eller ledsen om jag ska vara ärlig. Du har verkligen fått mig att tappa hoppet om världens finaste gåva, kärleken. Du och så många andra har behandlat mig så illa att jag verkligen hoppas att karma kommer och slår tillbaka på er ännu hårdare än vad jag vill göra.

Vissa har behandlat mig som en prinsessa och varit ni vet den här "wow, nu har jag hittat en riktigt den rätta!" Fram till exakt 1 månad och 16 dagar då det tydligen finns ett bäst före datum på mig.

Detta: det är inte ditt fel, du är helt underbar Johanna och du är verkligen den perfekta tjejen. Med ditt fina leende tillsammans med dina fantastiska ögon och personlighet så vill alla ha dig.

Jaha? Men hallå jag ville ju ha dig. Det är ju dig jag har letat efter i hela mitt liv, du är ju precis som mig, in och ut. Jag älskar dig fortfarande och det är så fruktansvärt svårt att släppa dig. Kan ligga uppe hela nätterna och bara kolla igenom våra galna bilder, lyssnar på våra låtar, ler och gråter. Varför ska tonåren vara så jobbiga?

Här sitter jag på mitt ensamma rum på sjukhuset med en slang rakt in i armen och tårar i ögonen. Men vem bryr sig egentligen om det, jag orkar inte bry mig längre i alla fall.

Förstår bara inte hur ingen kan klara av mig, vad är det jag gör för fel? Är jag verkligen en sån pain in the ass? Ni förstår nog inte hur misslyckad jag känner mig.

/ J